Därför försöka

Än en gång går det upp för mig hur naiv jag är. Jag envisas med att tro att i min lilla perfekta värld är en människa en människa och döms utefter hans eller hennes karaktär och innersta själ istället för sättet han för sig, hennes kläder, deras intressen etcetera.

Men jag har blivit överbevisad, och detta om något som jag tror många visste sedan länge. Don't mix! Blanda inte människor från olika sociala grupper, eller "subkulturer" om ni så vill. Själv är jag en kameleot som försöker vara öppen för alla och inte har någon specifik ståndpunkt i fråga om vilken typ av musik man bör lyssna på eller huruvida man ska sporta eller inte och vem som inte förtjänar att leva med tanke på klädstilen. Men när man tar initativ till en fest, ordnar den med någon vars vänner man aldrig träffat, inte ens vet något om, vill man ju ändå hoppas på det bästa. Jag är som konstaterat väldigt blåögt optimistisk i den bemärkelsen.

Vi hade "grabbgänget", som pimplade bira, hängde mest vid biljardbordet för sig själva och dumpade prillan på golvet. Vi hade "emo-kidsen", som blev tvärasociala när de inte var helt bland sina egna, och gnällde på testosteronet... Sedan hade vi några gay-killar som förståeligt inte kände sig riktigt välkomnade någonstans. De gick tidigt. Grabbarna, som hade hoppats på att jag fixade brudar åt dem (ja, nu när jag tänker på det så var det lite OLW-varning över det hela...) klagade högjutt och oförsynt inför "sin värd". De drog hellre ut än att faktiskt själva skapa det roliga. Varpå vissa av de mer sociala emo-kidsen samt de lite mer "neutrala" kom loss och dansade ordentligt och hade sjukt kul.

Jag undrar alltid varför jag ens försöker, men då tänker jag på precis vad jag döpt den här bloggen till och inser att anledningen till att man måste försöka är för att inte bli som dem.

Dem! Jag använde ordet! Herregud, nu dömer jag väl ändå!? Sicken dubbelmoral! Nej, jag väntar tills efter jag har blivit dömd, sedan dömer jag tillbaka. Jag är inte perfekt, men jag försöker. Jag inbjöd dem att gå när de gnällde som mest. De visste inte att jag lyssnade, men jag sa "det är okej!". "Har ni inte kul ska ni inte vara här!" Jag uppskattar också att gå ut, men ibland räcker det med 40 pers med massa chips och alkohol och musik istället för att behöva armbåga sig fram över dansgolvet på vardetnuär. Köket, Rocks eller Lino.

Mig kvittar det. För andra är det världens undergång.

Igår fick jag höra ordet igen.

Babyface

Jag tvekade, sa ingenting, försökte minnas sist jag hörde det.  Det var しょうこ i Japan som fascinerades av  mitt ungdomliga anlete. 「Babyfaceね。すてきだよ。」

Nu var det A och hans vän vid Medis: "He has such a babyface" / "Yeah" / "Haha, just kidding" / "Well..."

Vad får man för associationer? Leonardo DiCaprio? -->

Det är sällan någon diskuterar honom utan att påpeka att han är över trettio och fortfarande ser ut som en liten pojke. Jag är visserligen inte trettio fyllda än, men det är någonting jag blir konstant påmind om.

Babyface.

 Men jag har insett någonting. Det är den jag är, och redan innan jag insåg det så visste jag att det var en del av min person, och också min personlighet. Nu måste jag bara bli honom för mig själv. Jag måste låta det sjunka in och bejaka. Jag har velat vara traditionellt vacker, vem vill inte det? Men det är jag inte. Jag ser det så tydligt nu, och det gör mig nöjd. Nöjd att jag har någonting som få andra har, och något jag kan lägga till listan på vad som gör mig speciell.

Om jag låter som Anthony Robbins nu är det bara för att jag inte kan uttrycka det mer precist än det här floskelaktiga svamlet. Det betyder inte heller att jag tänker raka av mig skägget

If I was gay, I'd totally fuck you.

Alrighty then.

Dagens ämne: Straighta killar.

Jag tycker att det är ganska fascinerande när det händer,
för det är förvånande många som uttrycker nyfikenhet.

Framför allt är det en stor komplimang. Ett erkännande av någon sorts attraktion, hur plump eller subtil den än må vara,

Jag är förtjusande så till den milda grad.

Fick en fråga om killar vill vara jämställda. Det var till min lillasysters skolarbete, och jag reagerade på formuleringen eftersom, tja, hör bara hur dumt det låter! Det är sorgligt att det finns något tvivel om det. Jag tror inte någon normalt funtad man/kille skulle säga nej annat än på skämt, men i kvinnors vardag kanske det inte verkar så. Särskilt inte i feministens vardag. Särskilt inte i den radikala aktivistiska feministens vardag. Jag tänker inte sätta klisterlappar på H&M-affischerna för jag tycker inte det handlar om förtryck. Men kan man för den skull påstå att jag inte vill vara jämställd? Det går att placera in mig i det facket eftersom jag är kille.

Att jag, å andra sidan, kan stöta på diskriminering i andra sammanhang är inte aktuellt i den debatten. Men jag svänger mig inte heller med genus-jargongen i kampen mot heteronormativitet. Det finns någonting väldigt motsägelsefullt i att folk som vill "få räknas som normala" är de som påstår att de är stolta över att vara annorlunda. Att "krossa" heteronormativiteten borde logiskt sett innebära att heterosexualitet upphörde att vara det normala, dvs att majoriteten blev homo- eller bi-sexuella, vilket jag tycker känns orimligt. Varför inte bara vara tillfreds? Jag förstår varför det lockar att vara provokativ, men ärligt talat mina damer och herrar...